Vikunja

Kännetecken för vikunja

Bland kameldjuren är vikunjan den minsta arten. Dess päls är kanelbrun och undersidan är ljus till vit. Till skillnad från andra partåiga hovdjur växer djurets undre framtänder hela tiden och måste därför ständigt slipas ner.

Levnadssätt för vikunja

Vikunjan är snabb och kan komma upp i hastigheter på 47 km/timmen. När en fara närmar sig avger vikunjan en skarp visselsignal och alla i hjorden tar då till flykten. Vikunja kan både leva ensamma och i större hjordar på upp till 130 individer. Vikunjan är det enda hovdjuret som har en speciell plats för var de äter och en annan plats för där de sover. Vanligtvis ligger sovplatserna på någon höjd för att lätt kunna hålla utkik mot rovdjur.

Utbredning för vikunja

Vikunjan lever i Peru, västra Bolivia, nordöstra Chile och nordvästra Argentina. Den trivs bäst på höga höjder mellan 3 500-5 500 meter över havet.

Föda för vikunja

Vikunjan är strikt gräsätare.

Fortplantning och parning för vikunja

Parningssäsongen inträffar mellan mars-april. Parningen äger rum liggande på bröstet. Honan är därefter dräktig i elva månader och föder vanligtvis ett föl. Fölet kan stå på egna ben efter 15 minuter och stannar därefter hos mamman i ungefär åtta månader. Fölet diar från mamman i upp till tio månader men hinner ofta inte stanna så pass länge. Ledarhanen jagar i regel bort hanföl redan efter 4-5 månader och honfölen förskjuts efter 10 månader. Vikunjan blir därefter könsmogen vid två års ålder. Nära efter födseln kan honan åter igen para sig.

Hot mot vikunja

Vikunjan har jagat dels för köttet men även för pälsens skull. Under 1800-talet bedöms det ha funnits över 1,5 miljoner vilda vikunjor men efter omfattande jakt fanns det under 1960-talet bara 6 000 vilda vikunjor kvar. Omfattande insatser gjordes då för att skydda djuret och idag är populationen på cirka 200 000 individer.